Livet 2.0

2017-02-27 @ 23:00:00
Jag har börjat på säkert femtioelva blogginlägg, ibland bara några ord eller rader, och även några kapitellånga... För att sedan radera allt, då jag känner att jag inte riktigt vet om det blir rätt.
Jag gissar att det inte blir "rätt" nu heller, men har bestämt mig för att inte radera allt denna gången.
 
Idag är det ett år sedan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet. Ett år sedan jag och M separerade (då hade det ju dock redan varit slut i åtta måndader). Ett år sedan Neo blev ett "varannan vecka barn". 
Det sistnämda gör så jävla ont att skriva... :( Det är så fruktansvärt jobbigt att han har fått ta smällen, att det är han som ska behöva flytta fram och tillbaka mellan två olika hem. Neo har inte valt det här men ändå är han så jävla bäst och fixar det. ♥ Givetvis är han ledsen ibland, tokledsen och helt förstörd över att hans mamma och pappa inte är kära och bor ihop längre, men han gör det ändå. Utan att klaga flyttar han fram och tillbaka mellan mig och M. Varje kväll ringer han den han inte är hos och berättar om sin dag och säger gonatt. Finaste prins bus! ♥
 
Och när det gäller mig själv så har jag varit en känslomässig röra sedan i somras. På Neos födelsedag (av alla dagar) den 27 juli, när jag kom hem från M och kalaset fick jag min första panikångestattack. Just där och då visste jag inte vad det var, men jag trodde att jag skulle dö... Jag trodde på riktigt att jag skulle kvävas av mina egna känslor och tankar. Just där och då påbörjade jag ytterligare en resa och den pågår fortfarande. 
Parallellt med livet måste jag försöka hitta mig själv igen. Någonstans påvägen gick jag nämligen vilse, mitt i viktresan och allt vad den har inneburit och mitt i separationskaoset så sa mitt psyke stop. B O M S T O P !
 
Jag kan fortsätta skriva om hur jag mår, om mina känslor och om mina tankar hela natten, men känner att det här får räcka för idag. För även om jag har ventilerat mitt mående med nära och kära samt psykologer och läkare om och om igen, så känns det så fruktansvärt naket att skriva om det här, i bloggen. Men med några ord i taget ska det nog gå. :) 
 
 
På återskrivande raringar! ♥ Gonatt.
 
 
 
 

Han ♥

2016-06-29 @ 19:24:20
Hej goingar!
 
Ännu ett långt uppehåll här i bloggen. Det är bara att inse att jag kanske inte längre är någon bloggare? Även om det är kul att kika in här och skriva ibland, så är det inget jag brinner för längre. Tyvärr! Men det är galet roligt att bläddra tillbaka i bloggen och läsa om vad jag/vi gjort under dom här (snart 9!!) åren jag bloggat, vilket ju gör det ännu tråkigare nu när det blir långa uppehåll och luckor.
 
När jag väl bloggar vill jag göra det fullt ut och kunna vara ärlig och skriva om det som faktiskt händer i mitt liv här i bloggen. Därav bloggpausen i höstas och vintras, när jag inte kunde berätta för er om separationen - då Neo ännu inte visste.
Och när flytten och separationen väl kom, i månadsskiftet februari/mars, var det såklart mycket med den och det fanns liksom ingen tid för bloggen.
 
Och sen... Alldeles för tidigt efter separationen och inte alls enligt mina planer, dök han upp i mitt liv. ^^ Vi har träffats i några månader nu och i måndags la jag ut en liten teaser på instagram...
 
Mina nära och kära vet ju redan om honom och även Magnus och Neo såklart. Och nu kände jag att det var dags att "gå live" även för er. :)
 
Pontus heter han, den nya killen. Visst är han fin???
[Bilden är från Barngolfens bankett på Park Elite den 13 juni]
 
Känner att jag kan skylla den senaste tidens tystnad här i bloggen på honom, haha... Då det mest är honom jag hänger med när Neo har pappa-veckor. :)
Livet rullar alltså på, lite väl fort om jag ska vara ärlig, men jag mår bra och är lycklig. Och snart, väldigt snart är det dags för en väldigt välbehövlig semester. Ahhh... På fredag jobbar jag min sista dag innan tre veckors ledighet. Längtar!!
 
Förhoppningsvis orkar jag uppdatera bloggen lite under semestern, men med facit i hand vågar jag inte lova något. Hur som helst får detta räcka för idag. Puss och kram!

Inflyttningsfesten

2016-04-26 @ 19:06:26
• I hopp om att försöka blogga ikapp lite... •
 
För några helger sedan (9/4) hade jag hemma tjejerna på inflyttningsfest/middag... En något stressad och oförberedd Hanna "stormades" av tio av dom bästa! ♥ ♥ ♥
Jag bjöd på middag och lite sprattelvatten och dom bjöd på skratt och mys. Win win!
 
Massor av fina inflyttningsresenter fick jag och på tok för full blev jag, så kan det gå...
 
Nästa gång ska jag försöka dricka lite mer vatten och mindre gin. Puh!
 

Nu blommar asfalten!

2016-04-25 @ 20:45:00
Oj, det var inte alls meningen att jag skulle ta en såhär lång bloggpaus. Frågan är om jag är redo att börja blogga eller om det blir ett lika långt uppehåll igen...? Det återstår att se!
Hur som helst så är det kul att se att så många är inne och kikar här dagligen iaf. ♥ Trots att jag inte uppdaterat på evigheter.
 
Nu har jag bott i min nya lägenhet i snart två månader, flyttade ju in den 27 februari och är skriven här sedan 1 mars. Tiden har gått galet fort och jag har kommit i ordning rätt så bra ändå. Neos rum ska målas och möbleras om lite, på sikt behöver vi även en ny säng - då den vi har nu kommer ta dö på min rygg kropp. Jag vill även byta ut köksbordet mot ett mindre och möblera om lite i köket. Dock ingen panik. Allt vi behöver just nu finns här och det är huvudsaken. :)
Och även om jag trivs bra i lägenheten så känns det bara tillfälligt. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan, men jag kan liksom inte se mig här på sikt. Det är ju bara en tvåa och både jag och Neo behöver varsitt rum även om det går bra att dela för tillfället. Förmodligen är det inga problem att byta till en större lägenhet, speciellt inte i detta området. Men bara tanken på ytterligare en flytt gör mig illamående. Fy faan va påfrestande det var... Puh!
Nu var ju såklart separationen i sig också väldigt påfrestande, men nästa gång jag flyttar ska jag bo på det stället ett bra tag. Sådesåå! :)
 
Att vara "varannan-vecka-mamma" funkar bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Givetvis saknar jag Neo när han är hos pappa M, men jag måste erkänna att det är skönt att bara få vara Hanna också. :) Vi pratar i telefon och på facetime dagligen och oftast blir det nån kram även på pappa-veckorna. ♥
Jag har hållt mig ganska sysselsatt de veckor jag inte har Neo, träffar kompisar, jobbar lite längre dagar, några träningspass har det blivit och en hel del festande. Jag tror det är viktigt att komma hemifrån och träffa folk och inte bara sitta hemma och tänka och sakna. Även om det såklart kan vara bra att "bara få vara" vissa dagar också. Det känns som jag hittat rätt balans. ♥
 
Sedan igår har jag Neo hemma hos mig, men det är knappt man ser honom nu för tiden då han helst är ute och leker efter skolan, roligt! Det bor massor med barn i blandade åldrar i detta området och dessutom kommer hans bästa kompisar (som bor varannan vecka i våran gamla lägenhet) upp hit och leker.
Nu sover han sedan en stund och jag funderar på att strax göra honom sällskap... Ska baaara diska undan, vika tvätt och hänga upp maskinen som strax är klar. Zzzzzz!
Tids nog får jag nog också sova, haha!
 
Här ser ni lite av köket i kass belysning... Och jag som ser lagom road ut, haha! Ska försöka fota resten av lägenheten någon dag också, om ni är intresserade av att se hur vi bor? :)
 
Nu tackar jag för ordet, för ikväll. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för lång tid innan jag slänger in ytterligare ett inlägg. :) Kram på er goingar!

Den kommande flytten

2016-02-09 @ 19:19:00
Tack underbaringar! ♥ Tack, för värmande och stöttande ord efter förra inlägget, Ett nytt kapitel i livet. Det värmer ska ni veta... Alla sms, samtal, kommentarer här, på FB och Insta, mail och kramar. ♥ Det känns verkligen helt fantastiskt att ha sånna fina människor runt omkring sig i en sån här livssituation, både på nära håll och runt om i landet. :)
 
Ni hade såklart många frågor också, speciellt om flytten... Vart tar ni vägen nu??
Som jag skrev så har vi fått igenom ett lägenhetsbyte "2 mot 1" med ett par som ska flytta ihop. Dom tar alltså våran lägenhet och jag och Magnus tar varsin av deras två.
Magnus flyttar till en 3:a tvärs över gården, ca 50m från våran nuvarande lägenhet och jag flyttar till en 2:a som ligger ca 1km bort. Vi kommer alltså bo kvar i samma område - Ytterby (Kungälv) strax utanför Göteborg. 
Detta har varit våran tanke och önskan sedan vi bestämde oss för att separera... Att inte flytta ifrån området, eftersom vi vill att Neo ska drabbas så lite som möjligt utav våran separation. ♥ Han skulle absolut inte behöva byta skola och även kunna leka med samma kompisar som innan. Så detta känns verkligen som en bra lösning.

På pappret sker flytten (eller flyttarna) den 1 mars. Men redan i lördags var min nya lägenhet tömd och städad och jag fick "låna" nycklarna för att börja flytta lite smått. Happy Hanna!! :)
Vi har än så länge bara hunnit få dit åtta kartonger och lite annat smått och gott, samt en säng (som jag och Neo delar till en början). Dessutom fick jag en (gigantisk!) soffa, kaffebryggare, bestick, en spegel och vattenkokare av Eleonor som bott i lägenheten, tack snälla!! ♥ ♥ ♥
 
Helst av allt skulle jag såklart vilja ha en 3:a jag med, så både jag och Neo fick varsitt rum. Men huvudsaken är ju att han få ett eget rum. :) Jag kommer alltså bara att dela säng med honom, varannan vecka. Förhoppningsvis blir det mysigt, men på sikt (när jag landat ekonomiskt i att leva som ensamstående) blir det nog att kika efter en riktig bäddsoffa eller ett sängskåp till mig, att ha i vardagsrummet. Och hålla ögonen öppna efter en 3:a såklart, men det är absolut ingen panik. Denna 2:an duger gott och väl till oss två. ♥
 
Vi har tre hektiska veckor framför oss, med packning och uppdelning av vårt nuvarande boende, innan stora flyttlassen går av stapeln. Samtidigt ska man försöka hantera sina egna känslor och såklart även Neos, som just nu ligger som ett tungt moln över oss alla tre. Trött är bara förnamnet!
Det kommer med andra ord bli fortsatt glest mellan blogginläggen här, men på sikt ska det nog bli bloggare av mig igen. ;)
 
Puss och kram på er alla!

Ett nytt kapitel i livet...

2016-02-02 @ 21:29:00
För er läsare som inte känner mig privat, kan jag nu berätta vad som tyngt mig dom senaste månaderna. Som även har varit anledningen till tystnaden här i bloggen...
I slutet av sommaren (2015) bestämde jag och Magnus oss för att separera, efter nio år tillsammans. 💔
Nio fina år med både med- och motgångar. Efter två år tillsammans förgylldes livet med våran älskade, fina Neo. Vårat allt! ❤️ 
På grund av Neo har det här beslutet såklart inte varit enkelt att ta. Som förälder är man skyldig att ge förhållandet/äktenskapet hundra gånger fler chanser (minst!) än om man inte har barn. 
Men när man kommer till en korsning i livet där man inser att känslorna, glöden och kärleken varken finns till höger eller vänster, trots att man försökt och kämpat, så måste man inse att det är dags att släppa taget. Och gå vidare i livet. Var för sig, men ändå som en familj - eftersom Neo aldrig skiljer oss åt.
 

Anledningen till att jag väntat i sju månader med att skriva om separationen här i bloggen är för att vi berättade för Neo först i fredags, vi ville alltså att han skulle höra det från oss och inte av någon som läst det i bloggen och "råkar" fråga honom om separationen eller liknanade. I hela sju månader har vi levt "som vanligt", vilket har varit fruktansvärt påfrestande och jobbigt.
Nu undrar ni såklart varför vi inte berättat för honom förens nu...? Det är av den "enkla" anledningen att vi inte kunnat lösa boendefrågan förens nu.
Jag har sökt lägenhet/boende med ljus och lykta, högt och lågt men det har varit lönlöst då det är galet långa bostadsköer på hyresmarknaden tyvärr (då jag inte har någon handpenning att kunna köpa eget). MEN förra veckan föll bitarna äntligen på plats, då vi fick reda på att lägenhetsbytet vi ansökt om gick igenom. Yeeeey!! 😁
 
Ett par som ska flytta ihop tar våran lägenhet (en 4:a) och vi tar deras två (en 2:a och en 3:a). Både jag och Magnus kommer alltså flytta, redan 1 mars!! Så otroligt skönt att det äntligen löst sig, men samtidigt växte en klump i magen. För det var NU vi skulle berätta det för Neo, när vi visste VAR, NÄR och HUR. När det dessutom var såpass nära att man kunde "ta på det", DÅ skulle vi berätta.
Det har varit ett helvete att "ljuga" för honom såhär länge, men om han hade misstänkt eller frågat något hade vi givetvis varit ärliga och berättat som det är.
 
Hur som helst så var det något av det värsta jag någonsin behövt göra i mitt liv, att rasera hela min sons liv. På några sekunder förvandlades fredagsmyset till en fruktansvärd känslostorm av panik, rädsla och floder av tårar. 💔 Han blev såklart helt förstörd och kunde inte förstå varför vi hade tagit ett så dumt beslut... 😢
Vi tröstade, pratade, grät och kramades i timmar. Långt in på natten. Han var orolig över allt och ställde flera hundra frågor om precis allt.
DÅ kändes det skönt, mitt i kaoset, att vi valt att vänta med att berätta för Neo. För vi kunde ge honom svar på alla hans frågor och funderingar, vilket kändes viktigt - både för oss och honom. ❤️
Frågorna har fortsatt forsa ur Neo under helgen och i takt med att vi har pratat om hur livet kommer bli sen har hans rädsla lagt sig något. Han är fortfarande ledsen över att vi ska flytta isär men tycker ändå att det ska bli liiite roligt med två nya lägenheter och framförallt två nya rum. Känns skönt att han ser något positivt i detta.
 
Så, tillbaka till mig och Magnus. Vi mår i dagsläget bra (dock något stressade inför fytt) och är vänner. Även om det varit ett påfrestande halvår så har det funkat för att vi är vänner, vilket känns otroligt viktigt när barn är inblandade.
 
Jag har såklart mycket mer att skriva och berätta om. Men jag känner att detta får räcka för ikväll... Nu vet ni varför det varit tyst i bloggen.
 
Om någon undrar, så mår jag bra... 😘