Idag för 3 år sedan låg jag på förlossningen på KK Östra och kämpade mig igenom värk efter värk efter värk... O_o
Natten hade jag spenderat på BB några våningar upp, utan bebis men med en "sovdos" (som inte hjälpte ett skit!). Redan vid 15-tiden dagen innan hade jag nämligen kommit in till förlossningen i hopp om att föda... Men icke! Över ett dygn och miljoner (?) värkar senare var han redo att komma ut. ^^
Vi tar det från början... Här kommer en såkallad förlossningsberättelse (bättre sent än aldrig, haha) för er som orkar läsa:

Natten till den 25 juli 2008 (fredag, som var Neos BF) gick min slempropp och förvärkarna satte fart lite smått. Jag låg en stund och funderade på att gå upp och "hålla igång" värkarna, men beslutade mig istället för att försöka sova vidare och ladda batterierna inför förlossningen. Efter ca 2 timmar avtog förvärkarna till min besvikelse.
BF dagen som jag hade väntat på så länge kom och som vanligt firades Klara och Emma i vanlig ordning. Vid 16-17 tiden på eftermiddagen, mitt i firandet, började (för)värkarna igen. Inte så täta, men ändå med jämna mellanrum.
Framåt kvällen kom värkarna allt tätare med 5-8 minuters mellanrum och höll i sig i ca 30-50 sekunder. Smärtan och styrkan i värkarna ökade ordentligt under natten och när det kom 3-4 st på 10 minuter och dom höll i sig i 45-60 sekunder åkte vi in till förlossningen (kl 03:00 den 26/7).
Väl där fick jag ligga med CTG (sånt där band runt magen som mäter bebisen hjärtljud mm) i 40 minuter innan barnmorskan kollade hur mycket jag var öppen... 1,5 cm. Fuck!! Förstod direkt att jag skulle bli hemskickad igen och mycket riktigt så blev jag det. Barnmorskan sa "Du känner när det är dags att komma in, värkarna kommer tätare och det gör MYCKET ondare."
Jag som redan tyckte dom kom tätt och gjorde ruggigt ont, givetvis förstod jag att det skulle göra ondare... Men då ville jag ju redan vara på sjukhuset och kunna drogas med nått smärtstillande. Haha! ^^

Väl hemma igen försökte jag vila, men det va lönlöst. Var 3:e-5:e minut kändes det som att nån gjorde voodoo på mig, typ. Försökte även ta en varm dusch, men varje gång jag fick en värk höll jag på att halka och slå ihjäl mig. Så istället stod jag i köket och lipade, medans pappa M stod och masserade mig i svanken och även försökte vila lite.

Vid 15-tiden den 26 juli (lördag) pallade jag inte att vara hemma längre, utan åkte upp till förlossningen igen. CTG kopplas, men såg tydligen "inte normal ut" (enligt förlossningsjournalen som jag sitter och läser i...) och nu var jag öppen 2 cm. WTF?? Varför hände inget??
Som tur var blev jag inte hemskickad igen, utan fick gå omkring några timmar i korridorerna innan det var dags för en ny CTG-kurva och VUL (vaginalt ultraljud). 3 cm öppnen... Hmm!
Tog ett bad på ca 2 timmar vilket var LOVELY!!  Därefter gjordes en ny CTG och ett VUL, 2-3 cm öppen... Skämtade dom med mig? Började jag stänga mig igen?? Gaaahahha!!
22:45 flyttades jag upp på BB och fick en såkallad sovdos (morfin och flunitrazepam). Jag var sjukt trött och lipade över att det inte hände nått... Någon sömn blev det dock inte den natten, eller kanske 20-30 minuter sammanlagt på hela natten, eftersom jag kände varenda värk precis lika kraftigt som innan. Sovdos - my ass!!

Vid 9-tiden på morgonen den 27 juli (söndag) hämtades jag ner till förlossningen igen. Ny CTG kurva och nytt VUL. Värkarna kom med 4 minuters mellanrum och jag var nu öppen 4 cm (tror förlossningstiden börjar räknas vid 4 cm?). Wooohhhooo... Bara 6 cm kvar! Undra hur många dagar det skulle ta? O_o
Minns att jag höll på att svettas ihjäl oxå, då det var +30°C!! För att inte dö av värmeslag och samtidigt hålla igång värkarna, blev det ca 2 timmars promenad nere i kulvertarna under Östra Sjukhuset. Puh!
Varje gång jag fick en värk, som kom med 3-5 minuters intervaller, stod jag och slog i väggarna medans pappa M masserade min svank och höll mig i handen. ♥

13:00 var jag öppen 5-6 cm och istället för att fortsätta promenera, la jag mig i ett bad igen. Underbart! Där i lärde jag mig äntligen att andas igenom värkarna istället för att bita ihop och hålla andan. Inte undra på att det inte hade hänt nått innan!?
15:20 fick jag 4 st "sterila kvaddlar" i korsryggen. Det underlättade i ca 40 minuter, men eftersom dom gjorde SKITONT (som ett getingstick! x 4) att ta, så är det inget jag rekommenderar.
16:30 lärde jag känna min gode vän LUSTGAS. Weeeeiiii... ^^ Härifrån minns jag knappt nått och får läsa innantill och fråga pappa M. ^^ Haha!
17:30, när jag som bäst höll på att hångla med lustgasmasken, gick vattnet. Det knäppte till och sen forsade det vatten längs benen. Mindre mysigt, men jag slapp torka upp det iaf... ^^ Moohahaha!!
18:00 fick jag min efterlängtade EDA (epidural - ryggbedöning). Oj vilken skillnad, vilken befrielse! (Narkosläkaren som la EDAn halkade tydligen i mitt fostervatten och ramlade, vilket barnmorskan och M berättade i efterhand... Hahaha!!)

Minns som sagt inte så mycket mer och förstår inte alla förkortningar på journalen och M´s minne börjar blekna så här 3 år senare. Men han vet att barnmorskan tillkallade en läkare för att plocka ut Neo med sugklocka. "Basfrekvensen" var tydligen begränsad och svårbedömd...? O_o
När läkaren precis hade plockat/letat (?) fram sugklockan och satt sig tillrätta mellan benen på mig (hmm!) fick han snabbt plocka ihop sina saker igen och flytta sig. Då var det nämligen dags för Neo att titta ut... Eller först fick jag kämpa mig igenom några krystvärkar och sen kom det ut en slemmig "liten" conehead. ♥ ♥ ♥
♥ 27 juli 2008 ♥ Kl 22:56 ♥ 4180 gram ♥ 52 cm ♥ Äntligen! Som vi längtat...