Home is a feeling...

2017-03-15 @ 10:16:00
 
...not a place
 
Tack för alla fina ord efter förra inlägget. Ni är som vanligt bäst och helt underbara! ♥
 
Panikångest. Bara är ordet är läskigt om ni frågar mig. Och innan jag själv fick min första panikångestattack i somras (följd av flera...) trodde jag det var något som bara inlagda mentalpatienter fick, typ. Nej, jag är inte särskilt påläst kanske, men ämnet har aldrig berört mig innan - därav min okunskap.
Hursomhelst, som jag skrev i förra inlägget så fick jag min första attack på Neos födelsedag. Vi hade firat 8-åringen hela dagen... Jag hade redan tidigt på morgonen gått hem till Magnus, smygit in och tillsammans tågade vi in på Neos rum och sjöng för födelsedagsbarnet som vi alltid har gjort. Vi åt frukost tillsammans, Neo öppnade paket och vi förberedde för eftermiddagens släktkalas ihop, innan vi åkte iväg och spelade minigolf - vi tre, som en familj. Såhär i efterhand hör jag hur dumt det låter, men då tyckte vi att han var värd det. På sin första födelsedag efter separationen tyckte vi att han förtjänade en dag med båda sina förädrar. 
Minigolfen gick åt helvete, Neo var arg och tvär hela tiden och uppskattade inte alls att vi gjorde detta "för hans skull". Jag och Magnus förstod inte alls, utan tyckte mest att han var en bortskämd skitunge. Lunchen intogs på ett hamburgehak på önskan från Neo, även den var jobbig då Neo inte alls var på humör. :(
 
 
Senare, på kalaset, var han dock på strålande humör. Både min och Magnus släkt och några vänner kom för att fira prinsen och det var både mysigt och roligt. Neo var nöjd och allt var toppen. :)
När gästerna droppat av hjälpte jag (såklart) till att städa och diska innan jag pussade min 8-åring hejdå och gick hemåt.
Promenaden hem från M tar ungefär 5-7 minuter och även om det är en uppförsbacke så är den vanligtvis inte speciellt ansträngande. Men denna gången blev jag helt svimfärdig och anfådd. Ju närmare min lägenhet jag kom dessto jobbigare blev det. Väl inne kunde jag knappt andas och jag ville bara springa ut igen, lägenheten kändes allt annat än hemma.
Jag minns att jag ringde Anna, inte för att jag tänkte berätta om hur jag mådde, jag tänkte mest att en bekant och kär röst skulle få mig på andra tankar. Så blev det dock inte. Iställer rann allt över när jag hörde hennes röst... Så mycket mer minns jag inte av samtalet.
Den kvällen och natten var fruktansvärd. Allt gick i slowmotion och jag vet att jag ville lämna lägenheten men tvingade mg kvar.
 
 
Veckorna efter den dagen flydde jag från min lägenhet så fort jag fick chansen. När jag inte hade Neo alltså... Då bodde jag i stort sett hos Pontus. När jag kom hem för att packa nya kläder eller kolla posten, kom ångesten och paniken. Värst var det på söndagarna när jag skulle få hem Neo, efter att ha varit hos Pontus i en vecka. Jag ville ju se fram emot att få hem min älskade son, men istället var jag livrädd för dessa stunder, då det innebar att jag skulle behöva vara i min lägenhet i en hel vecka. Fruktansvärd känsla!
Jag var nervös och ledsen vilket såklart Neo märkte av och våra veckor blev bara pannkaka. :(
 
Jag mådde skit för att jag inte kände mig hemma, vilket jag visserligen inte gjorde (gör) hos Pontus heller, men han var ju där - och kunde trösta mig och hålla om mig om jag blev ledsen. Då våra barnveckor matchar precis (söndag till söndag) så kunde han ju inte komma och trösta mig om när mina ångestattacker kom när jag var hemma.
 
Nu känns det bättre men inte bra. Men det vet jag att det kommer göra, tids nog. Jag försöker skynda långsamt, även om det är svårt.
 
 
På återskrivande!