Den kommande flytten
2016-02-09 @ 19:19:00
Tack underbaringar! ♥ Tack, för värmande och stöttande ord efter förra inlägget, Ett nytt kapitel i livet. Det värmer ska ni veta... Alla sms, samtal, kommentarer här, på FB och Insta, mail och kramar. ♥ Det känns verkligen helt fantastiskt att ha sånna fina människor runt omkring sig i en sån här livssituation, både på nära håll och runt om i landet. :)
Ni hade såklart många frågor också, speciellt om flytten... Vart tar ni vägen nu??
Som jag skrev så har vi fått igenom ett lägenhetsbyte "2 mot 1" med ett par som ska flytta ihop. Dom tar alltså våran lägenhet och jag och Magnus tar varsin av deras två.
Magnus flyttar till en 3:a tvärs över gården, ca 50m från våran nuvarande lägenhet och jag flyttar till en 2:a som ligger ca 1km bort. Vi kommer alltså bo kvar i samma område - Ytterby (Kungälv) strax utanför Göteborg.
Detta har varit våran tanke och önskan sedan vi bestämde oss för att separera... Att inte flytta ifrån området, eftersom vi vill att Neo ska drabbas så lite som möjligt utav våran separation. ♥ Han skulle absolut inte behöva byta skola och även kunna leka med samma kompisar som innan. Så detta känns verkligen som en bra lösning.
På pappret sker flytten (eller flyttarna) den 1 mars. Men redan i lördags var min nya lägenhet tömd och städad och jag fick "låna" nycklarna för att börja flytta lite smått. Happy Hanna!! :)
Vi har än så länge bara hunnit få dit åtta kartonger och lite annat smått och gott, samt en säng (som jag och Neo delar till en början). Dessutom fick jag en (gigantisk!) soffa, kaffebryggare, bestick, en spegel och vattenkokare av Eleonor som bott i lägenheten, tack snälla!! ♥ ♥ ♥
Helst av allt skulle jag såklart vilja ha en 3:a jag med, så både jag och Neo fick varsitt rum. Men huvudsaken är ju att han få ett eget rum. :) Jag kommer alltså bara att dela säng med honom, varannan vecka. Förhoppningsvis blir det mysigt, men på sikt (när jag landat ekonomiskt i att leva som ensamstående) blir det nog att kika efter en riktig bäddsoffa eller ett sängskåp till mig, att ha i vardagsrummet. Och hålla ögonen öppna efter en 3:a såklart, men det är absolut ingen panik. Denna 2:an duger gott och väl till oss två. ♥
Vi har tre hektiska veckor framför oss, med packning och uppdelning av vårt nuvarande boende, innan stora flyttlassen går av stapeln. Samtidigt ska man försöka hantera sina egna känslor och såklart även Neos, som just nu ligger som ett tungt moln över oss alla tre. Trött är bara förnamnet!
Det kommer med andra ord bli fortsatt glest mellan blogginläggen här, men på sikt ska det nog bli bloggare av mig igen. ;)
Puss och kram på er alla! ♥
Ett nytt kapitel i livet...
2016-02-02 @ 21:29:00
För er läsare som inte känner mig privat, kan jag nu berätta vad som tyngt mig dom senaste månaderna. Som även har varit anledningen till tystnaden här i bloggen...
I slutet av sommaren (2015) bestämde jag och Magnus oss för att separera, efter nio år tillsammans. 💔
Nio fina år med både med- och motgångar. Efter två år tillsammans förgylldes livet med våran älskade, fina Neo. Vårat allt! ❤️
På grund av Neo har det här beslutet såklart inte varit enkelt att ta. Som förälder är man skyldig att ge förhållandet/äktenskapet hundra gånger fler chanser (minst!) än om man inte har barn.
Men när man kommer till en korsning i livet där man inser att känslorna, glöden och kärleken varken finns till höger eller vänster, trots att man försökt och kämpat, så måste man inse att det är dags att släppa taget. Och gå vidare i livet. Var för sig, men ändå som en familj - eftersom Neo aldrig skiljer oss åt.
Anledningen till att jag väntat i sju månader med att skriva om separationen här i bloggen är för att vi berättade för Neo först i fredags, vi ville alltså att han skulle höra det från oss och inte av någon som läst det i bloggen och "råkar" fråga honom om separationen eller liknanade. I hela sju månader har vi levt "som vanligt", vilket har varit fruktansvärt påfrestande och jobbigt.
Nu undrar ni såklart varför vi inte berättat för honom förens nu...? Det är av den "enkla" anledningen att vi inte kunnat lösa boendefrågan förens nu.
Jag har sökt lägenhet/boende med ljus och lykta, högt och lågt men det har varit lönlöst då det är galet långa bostadsköer på hyresmarknaden tyvärr (då jag inte har någon handpenning att kunna köpa eget). MEN förra veckan föll bitarna äntligen på plats, då vi fick reda på att lägenhetsbytet vi ansökt om gick igenom. Yeeeey!! 😁
Ett par som ska flytta ihop tar våran lägenhet (en 4:a) och vi tar deras två (en 2:a och en 3:a). Både jag och Magnus kommer alltså flytta, redan 1 mars!! Så otroligt skönt att det äntligen löst sig, men samtidigt växte en klump i magen. För det var NU vi skulle berätta det för Neo, när vi visste VAR, NÄR och HUR. När det dessutom var såpass nära att man kunde "ta på det", DÅ skulle vi berätta.
Det har varit ett helvete att "ljuga" för honom såhär länge, men om han hade misstänkt eller frågat något hade vi givetvis varit ärliga och berättat som det är.
Hur som helst så var det något av det värsta jag någonsin behövt göra i mitt liv, att rasera hela min sons liv. På några sekunder förvandlades fredagsmyset till en fruktansvärd känslostorm av panik, rädsla och floder av tårar. 💔 Han blev såklart helt förstörd och kunde inte förstå varför vi hade tagit ett så dumt beslut... 😢
Vi tröstade, pratade, grät och kramades i timmar. Långt in på natten. Han var orolig över allt och ställde flera hundra frågor om precis allt.
DÅ kändes det skönt, mitt i kaoset, att vi valt att vänta med att berätta för Neo. För vi kunde ge honom svar på alla hans frågor och funderingar, vilket kändes viktigt - både för oss och honom. ❤️
Frågorna har fortsatt forsa ur Neo under helgen och i takt med att vi har pratat om hur livet kommer bli sen har hans rädsla lagt sig något. Han är fortfarande ledsen över att vi ska flytta isär men tycker ändå att det ska bli liiite roligt med två nya lägenheter och framförallt två nya rum. Känns skönt att han ser något positivt i detta.
Så, tillbaka till mig och Magnus. Vi mår i dagsläget bra (dock något stressade inför fytt) och är vänner. Även om det varit ett påfrestande halvår så har det funkat för att vi är vänner, vilket känns otroligt viktigt när barn är inblandade.
Jag har såklart mycket mer att skriva och berätta om. Men jag känner att detta får räcka för ikväll... Nu vet ni varför det varit tyst i bloggen.
Om någon undrar, så mår jag bra... 😘
