• Startsidan
• Kontakta Mig
• Translate
• Följ bloggen via Facebook
• Om mig

Livet 2.0

Jag har börjat på säkert femtioelva blogginlägg, ibland bara några ord eller rader, och även några kapitellånga... För att sedan radera allt, då jag känner att jag inte riktigt vet om det blir rätt.

Jag gissar att det inte blir "rätt" nu heller, men har bestämt mig för att inte radera allt denna gången.

 

Idag är det ett år sedan jag flyttade in i min nuvarande lägenhet. Ett år sedan jag och M separerade (då hade det ju dock redan varit slut i åtta måndader). Ett år sedan Neo blev ett "varannan vecka barn". 

Det sistnämda gör så jävla ont att skriva... :( Det är så fruktansvärt jobbigt att han har fått ta smällen, att det är han som ska behöva flytta fram och tillbaka mellan två olika hem. Neo har inte valt det här men ändå är han så jävla bäst och fixar det. ♥ Givetvis är han ledsen ibland, tokledsen och helt förstörd över att hans mamma och pappa inte är kära och bor ihop längre, men han gör det ändå. Utan att klaga flyttar han fram och tillbaka mellan mig och M. Varje kväll ringer han den han inte är hos och berättar om sin dag och säger gonatt. Finaste prins bus! ♥

 

Och när det gäller mig själv så har jag varit en känslomässig röra sedan i somras. På Neos födelsedag (av alla dagar) den 27 juli, när jag kom hem från M och kalaset fick jag min första panikångestattack. Just där och då visste jag inte vad det var, men jag trodde att jag skulle dö... Jag trodde på riktigt att jag skulle kvävas av mina egna känslor och tankar. Just där och då påbörjade jag ytterligare en resa och den pågår fortfarande. 

Parallellt med livet måste jag försöka hitta mig själv igen. Någonstans påvägen gick jag nämligen vilse, mitt i viktresan och allt vad den har inneburit och mitt i separationskaoset så sa mitt psyke stop. B O M S T O P !

 

Jag kan fortsätta skriva om hur jag mår, om mina känslor och om mina tankar hela natten, men känner att det här får räcka för idag. För även om jag har ventilerat mitt mående med nära och kära samt psykologer och läkare om och om igen, så känns det så fruktansvärt naket att skriva om det här, i bloggen. Men med några ord i taget ska det nog gå. :) 

 

 

På återskrivande raringar! ♥ Gonatt.

 

 

 

 

Kram Hanna.

Fina Hanna, starkt och modigt av dig att skriva om det på bloggen ❤

Många kramar!!

Många varma kramar till dig Hanna ❤

Många varma kramar till dig Hanna. Starkt av dig att skriva om detta ❤

Jag älskar dig❤

Åh kan verkligen förstå din känsla att det känns naket. Men grymt starkt av dig att våga skriva om det. Hoppas på att du kommer att ta upp bloggandet igen. Och hoppas på att du kommer på ordentligt på fötter igen!

Ha en super grym dag!​​